Separationsångest

Har ni nångång varit så desperat efter någons närvaro att ni gråter och mår illa och får sån grov ångest? Eller att ni vet att ni kommer vara borta från personen/personerna att ni får ångest?. Det är vanligt bland små bebisar när de är borta från sina föräldrar, men det händer också vuxna människor, det kan drabba folk som varit med om någon hemsk händelse och sen är orolig att förlora en person eller vara utan personen. Jag hade och har fortfarande men inte lika mycket separationsångest. Jag tror för min del att det kan bero på att jag hatar att vara ensam, jag är sjukt sällskapssjuk. Jag får ångest av att vara ensam, det har varit värre nu är det helt okej. Men jag märkte att när jag var borta från en person länge kännde jag mig tom som om en del av mig fattades när jag inte kunde vara i personens närvaro, jag hade ångest, mådde illa, hade ingen matlust, nästan ingen livslust. Och efter det så har jag blivit så rädd att vara utan personen att jag får ångest så fort jag ska vara borta från personen bara några timmar, bara för att jag är orolig att vi inte ska träffas igen eller nått sånnt. Det låter helt sjukt men dom som har varit med om det fattar. Somsagt så är det mycket bättre nu men det är fortfarande lite jobbigt. Men man är helt enkelt ständigt orolig att förlora en person, eller för att vara ensam. Det är liksom en ständig otrygghet och det är nått man måste jobba phsykiskt med, att tänkta posetiva och lungnande tankar och för vissa att bli självsäkra i sig själva för det kan också vara en stor anledning, att man är otrygg i sig själv. Jag är bara så himla orolig att bli utan folk jag älskar och att vara utan personen en kort stund eller veta om att man ska vara utan personen gör att jag får ångest och är orolig hela tiden att det ska hända personen något tänker på personen hela tiden. Har någon av er varit med om samma? 
Allmänt | |
#1 - - :

vänd dig till psykiatrin! kan låta läskigt men det är värt det hjälp finns att få :)

Upp